Krönikor

Krönika: Vänsterdagarna i Malmö 29/9 – 1/10 2017

Sitter på Malmö Central och väntar på tåget till Skövde, som avgår om ungefär tre timmar. Utnyttjar tiden till att skriva en lite mer personlig krönika om dessa mina första men förhoppningsvis inte sista Vänsterdagar.

Jag hade förstås kunnat åka tidigare men valde att följa instruktionen om att åka med det billigaste alternativet. Det hade jag för övrigt gjort även om det inte funnits någon sådan instruktion. Det är bättre att minska utgifterna för partiet när man kan och istället använda pengarna till den kommande valkampanjen och annat angeläget, tycker jag.

Hur lång krönikan blir beror inte minst på vad som får plats på de få pappersark jag har kvar att skriva på. En del kommer jag nog att lägga till när jag senare renskriver krönikan, men känner jag mig själv rätt blir det nog inte särskilt många meningar. Jag kan å ena sidan jobba häcken av mig om det behövs men är å andra sidan rätt lat om det inte behövs, till exempel om det gäller att förlänga en text som nog inte särskilt många kommer att läsa.

Pappersarken var alltså inte så många från början, och jag delade dessutom med mig när någon kamrat behövde något att skriva på. Tror det kan vara en god idé inför kommande Vänsterdagar att införskaffa pennor och papper till de kamrater som inte tänkt på att ta med detta själva.

Visserligen hade många med sig mobiltelefon eller dator, men jag tycker inte man kan utgå från att alla har det. Penna och papper är också IT, som en lärare jag hade när jag läste historia på Högskolan i Jönköping sa.

Sammanfattningsvis tycker jag att Vänsterdagarna var bättre och gav mig mer än väntat men inte på de sätt jag förväntat mig.

Föreläsningarna och paneldebatterna gav mindre än väntat, eftersom jag tydligen är mer påläst än jag tror, och den stora festen “Oh, What a Cirkus” på lördagkvällen, som jag verkligen sett fram emot, hade jag varken ork eller lust att vara med på. Namnet “Oh, What a Cirkus” anspelar för övrigt på den politiska samtiden.

Det som gav mig absolut mest, betydligt mer än väntat, var alla informella samtal. Jag har aldrig förut pratat så mycket med så många vänstermänniskor på så kort tid. Det började redan på nerresan, då jag nästan hela tiden satt bredvid någon som också skulle till Vänsterdagarna, och slutade för några minuter sedan vid Malmö Central utanför den abonnerade bussen som tagit oss dit från Stadionmässan efter Vänsterdagarnas slut.

*

Bäst under fredagen var att de flesta från Skaraborg träffades på kvällen på en vegetarisk restaurang och snackade både politik och skit. Absolut något att försöka få till även kommande Vänsterdagar, tycker jag. Det är ju inte så ofta vänsterpartister från hela Skaraborg träffas, inte minst i ett mer informellt sammanhang. Min erfarenhet är att man i sådana sammanhang oftare kommer framåt och får nya idéer man senare kan utveckla, förankra och ta beslut om, exempelvis på partiföreningsmöten.

Bäst under lördagen var storsamlingen med uppträdande av bland andra Miriam Aida och Vänsterpartiets blåsorkester tillsammans med poeten Jenny Wrangborg samt föreläsningen “Förhandlingen” med Ulla Andersson och Ali Esbati. Det senare var mycket välstrukturerat och innehållsrikt. Ulla och Ali har dessutom mycket humor, vilket givetvis inte gjorde föreläsningen sämre.

Flyktingfrågan är en av de frågor jag brinner allra mest för, så något där temat var flyktingar var jag förstås tvungen att gå på. Det fick bli panelsamtalet “Fyktingkampen” med EU-parlamentariken Malin Björk, psykologen Frida Johansson Metso, advokaten Sten De Geer och Fristadsfondens Ulla Hoffmann på söndagen. Mycket kände jag igen från sådant jag läst in mig på för att kunna skriver kommentarer på Facebook, men en del var nytt för mig.

*

6-10 oktober anordnas Malmö Arab Film Festival för sjunde gången. Så här står det bland annat på festivalens webbplats (min översättning):

“Malmö Arab Film Festival (MAFF) är en interkulturell plattform för mångfald och tolerans. Festivalen anses allmänt som en av de mest inflytelserika och största festivalerna med fokus på arabisk film och erbjuder en plattform för samarbete mellan den nordiska och den arabiska filmindustrin. MAFF är den största festivalen med fokus på arabisk film utanför den arabiska världen.”

Läs mer här: MAFF.

I tider som dessa med inte så få bakslag för krafter som vill bygga en bättre värld för alla känns det hoppfullt att det finns arrangemang som Malmö Arab Film Festival, tycker jag.

Mats Kristiansson.

Arkiv
Kategorier