Skövde Pride: Föreläsningen ”Mamma, jag är inte flicka. Jag är pojke!”

Publicerat 2015-09-22

camilla-gisslow

”‘Jag är inte någon tomboy. Jag är en pojke,’ sa min son till mig.”

Så säger Camilla Gisslow i början av sin föreläsning ”Mamma, jag är inte flicka. Jag är pojke! Vad gör vi nu?”

”Jag slungades ut i ett viktlöst universum. Det kändes som om jag slungades ner i ett avgrundshål.”

Så beskriver Camilla hur hon kände sig när hon förstod att hennes barn, som fysiskt är en flicka, psykiskt är en pojke.

Det självklara nästa steget för Camilla var att söka svaret på frågan: Vad gör vi nu?

Det visade sig inte vara helt lätt att hitta svaret på den frågan. Det här var i slutet av 1990-talet. På nätet fanns inga sociala medier, inget om transsexuella barn, inget om föräldrar till sådana barn. På biblioteket fanns heller inget om transsexuella barn.

Det enda Camilla hittade var transsexuella kvinnors berättelser på nätet. Hon tog till sig dessa kvinnors berättelser.

*

”Jag kände att jag visste vad jag ville göra,” sa Camilla och fortsatte: ”Men alla andra tyckte tvärt om.”

När hennes son började förskolan trodde hon att bara för att hon var OK med att hennes son var som han var skulle också alla andra vara OK med det. Men det blev tvärt om.

Camilla berättade att en röd tråd för transsexuella är att de visste om det redan som barn. Barn blir nämligen könsmedvetna vid 3-8 års ålder.

Camilla var en mycket ung mamma, och äldre vuxna la sig i hennes barnuppfostran. Hon kände att hon måste vara en perfekt förälder i andras ögon.

Camillas son vägrade kompromissa med sin sexuella identitet, blev mobbad för det och fick sin första depression vid sex års ålder.

Camilla funderade på vad hon skulle göra. Hon jobbade på en flyktingförläggning och visste att ett bra hjälpmedel för att få ut sina känslor var att teckna. Hennes son fick göra just detta och tecknade då en bild av blod och en tiger.

”Känns det som att något äter upp dig?” frågade Camilla. Sonen svarade: ”Ja.”

Det är viktigt att dokumentera att en människa vetat om att hen varit transsexuell länge, sa Camilla. Då går det snabbare om hen senare vill byta kön.

Vid kontakten med BUP hade Camilla och hennes son en väldig tur. De träffade nämligen en psykolog som sa: ”Jag ser att det här är på riktigt.”

Men det är inte alltid så. Det finns team hos BUP för andra diagnoser (ADHD och så vidare) men inget team för HBTQ-diagnoser.

HBTQ ingår inte ens i utbildningen för psykologer! berättade Camilla. Eftersom kunskap saknas blir därför de vanligaste diagnoserna för HBTQ-barn Aspbergers syndom, ADHD eller schizofreni.

Camilla bestämde sig för att hennes son skulle få se ut som en kille. Håret klipptes kort. Kläder inhandlades på H&M. På ett klassfoto såg sonen ut som en pojke på 1930-talet. ”Han var så jäkla stolt över hur han såg ut,” berättade Camilla.

*

inte-flicka-pojke

Senare gjorde Camilla något hon sa att kommer att ångra resten av sitt liv. Hon tog tillbaka allt. Hennes son fick inte längre vara kille och blev åter deprimerad, eftersom den säkra zonen hemma tagits bort.

Camilla berättade att hennes son sagt: ”Jag tänker leva som flicka tills jag blir stor och kan leva som pojke.”

”Jag ville vara en mamma som gav självförtroende och integritet,” sa Camilla vidare. ”Gör aldrig om dig själv för någon annan människas skull. Det är de som är problemet – inte du. Jag kommer att kriga för dig,” sa hon till sin son.

Camilla berättade också om hur hennes son blivit mobbad, både verbalt och fysiskt. Det värsta var när sonen blev dragen efter en cykel och sparkad. Sonen vägrade trots detta att komprissa med sig själv. ”Min unge var som Zlatan,” sa Camilla.

*

Det värsta var tonåren, berättade Camilla. Hennes son blev nämligen förrådd av sin kropp när han fick mens. Det gick till och med så långt att sonen försökte ta sitt eget liv.

Camilla kontaktade könsutredningsteamet. Där var det kö, men Camilla gav sig inte förrän hennes son var först i kön.

Camilla berättar vidare om en händelse när hon trodde att hennes son tagit livet av sig. När hon gick in i sonens rum var det tomt, och fönstret stod öppet. Hon vågade inte gå fram till fönstret.

”Jag kunde inte sluta skrika,” berättade Camilla och fortsatte: ”Jag skrek och jag skrek. Men det var där inne. Inget skrik kom ut ur min mun.”

Men så kom sonen in i rummet. Allt bröt samman för Camilla, och hon och hennes son kramades. ”Jag kommer aldrig ta mitt liv när jag förstår hur du skulle må,” sa sonen.

*

Camilla berättade att hon kände att hon måste göra något, eftersom folk inte tycktes fatta. Hon kände att hon måste ut och undervisa, göra film, skriva böcker …

Hennes son är inte den enda transperson som försökt ta sitt liv. 50 procent av alla transsexuella ungdomar försöker ta sitt liv före 20 års ålder.

”Alla barn och ungdomar måste känna att de finns och blir respekterade,” sa Camilla. Hon fortsatte: ”Transpersoner har funnits lika länge som människan. I somliga kulturer anses transpersoner ha två själar och betraktas som högre stående människor. De kan till exempel bli schamaner. Men i vår kultur är det inte så.”

”Nätverk behövs,” sa Camilla. Transforum på Facebook är ett av de få som finns. Fler behövs!

”Min son mår väldigt bra idag,” berättade Camilla och fortsatte: ”Han bort ihop med sin flickvän och jobbar på dagis tillsammans med två andra transpersoner.

”Han vill nu leva anonymt. Nu får mamma föra vidare hans resa för att försöka förändra,” sa Camilla avslutningsvis.

*

Anmärkningar:

Läs mer här om ADHD: Adhd.

Läs mer här om Aspbergers syndom: Aspergers syndrom- autismspektrumtillstånd.

Läs mer här om schizofreni: Schizofreni.

Mats Kristiansson.