Det är morgon. Solen letar sig in mellan persiennerna och väcker mig. Men jag är för trött. Jag suckar och vänder mig om i sängen. Men jag har en säng.

Jag hasar mig upp, gnäller för att det är för tidigt. Men jag har en tid att passa.

Jag ger mig ut på cykelvägen och cyklar till jobbet. Det är uppförsbacke hela vägen, så jag blir svettig. Men det finns en väg att cykla på.

Sedan fortsätter dagen, utan större problem. Jag äter lunch, jag pratar med kunder, jag skrattar, jag beklagar mig.

Sedan cyklar jag hem igen. Och lägenheten, den står kvar.

Det är en vardag.

En annan möjlig vardag är en vardag som berättar något helt annat. En vardag som inte innehåller världsliga problem som handlar om uppförsbackar och tidiga morgnar. En vardag där det en morgon helt plötsligt inte finns en säng. Inte heller några persienner som kan släppa igenom vassa solstrålar.

En annan slags vardag där luften är fylld av damm, skrik och rädsla. En vardag där det inte finns något jobb att gå till, där vattnet är förorenat eller där man hotas av förföljelse på grund av sin sexuella identitet.

En vardag som det av olika anledningar helt enkelt inte går att stanna i.

En annan möjlig vardag, är en vardag där 20 människor trängs i en liten gummibåt, i hopp om att komma undan förtryck, krig, fattigdom och förföljelse. En vardag där man är redo att offra sitt liv och ge sig ut på en livsfarlig resa för att komma till något som man tror ska vara tryggt. För att komma någonstans där man till motsats från att vara hotad till livet är välkommen.

Det är där vi kommer in i bilden. Och det är där vi har ett ansvar.

Ett ansvar som i grund och botten handlar om att se människor som flytt för sina liv för vad de är – människor. Människor som känner, människor som lever, människor som andas. Människor som är som folk är mest – de är lika, olika, långa, korta, viktiga och personliga. De bär på erfarenheter, personligheter, på skratt och på gråt.

Det är helt enkelt människor vi inte kan vända ryggen.

För mig finns inget alternativ. Om vi vill kunna säga att vi gjorde det vi kunde så har vi inget val. Kamrater, vi måste vara solidariska, och vi får inte tappa bort vår medmänsklighet.

Vi måste ha ett samhälle som tillåter människor att se en framtid. Vi måste se till att skapa en annan vardag. En vardag som inte är kantad av oro för vad som ska hända imorgon eller om tre år. En vardag som innehåller trygghet om vad som ska komma, där ingen behöver vara orolig för att bli avvisad. En vardag som innehåller cykelvägar, tak och sängar, tidiga morgnar, störande grannar.

Det betyder att vi som samhälle måste göra vissa saker. Om vårt samhälle ska vara en trygg plats för alla, så krävs det att vi inte bara tittar på.

Det krävs att vi fortsätter kämpa för människors rätt till asyl. Det krävs att vi fortsätter kämpa för att motverka den rasism och nazism som gror, och visa att det inte är ett alternativ. Det krävs att vi fortsätter att visa kärlek, respekt och omtanke, och visar att en annan värld är möjlig.

Det krävs att vi fortsätter att kämpa för ett samhälle där vi bygger broar, och inte murar. Där människor inte ska stoppas vid gränsen för att skickas tillbaka till något som någon annan bestämt ska vara deras vardag.

Det krävs att vi fortsätter kämpa för en human flyktingpolitik som inte ser människor som siffror och varor, utan som personer som precis som du och jag har rätt till en vardag.

Jag tycker att det är dags att regeringen lyssnar på den kritik som framförs mot de stränga asyllagarna, inte bara av Vänsterpartiet, utan också från organisationer som FN och RFSL. Jag tycker att det är dags att vi alla tar ett ansvar för de människor som råkar leva just nu. Jag tycker att det är vår tur nu.

Tove Ekblad.
Ordförande Vänsterpartiet Skövde.

Uppdaterades: 22 maj 2017